|
|
Stycken av kvinnligt liv 1997
Möte med mästarinnor 2003
Bilder med vacker efterklang 2004
Bildlandskap utan given karta 2004
Spegling av en konstnärs kynne 2001
Nygammalt
måleri 1994
2011-oktober
Bodil Hedlund på måleriets tio-i-topp-lista
http://hoglander.se/blog/2011/10/20/bodil-hedlund-pa-galleri-cupido/
2008-03-05 05:50 DD Dalademokraten
Konsthallen Folkets Hus i Ludvika
Som att vandra in i en mystisk sagovärld. Ur dimmorna och de vita slöjmolnen
stiger olika bilder fram ur det djupa sinnestillstånd som vi kallar för drömmar.
Det är skört och vackert och bär ton av lyrik som uppsöker själstillståndets
intelligens snarare än det beräknade intellektets marscherande trumvirvlar.
Så uppfattar jag Bodil Hedlunds målningar.
Jag glider sakta fram i en kanot på en stilla flod. Min paddel
bryter vattenlinjen i tystnaden. Jag betraktar Hedlunds bilder och är på en
gång både sårbar och öppen inför existensen. Hon har sina egna metaforer för
att beskriva ett inre landskap. Vi kan skönja konturerna av lerkärl, städer,
vatten, broar och klänningstyg. Att det handlar om den inre vägen snarare än
den yttre är uppenbart. Människan som den stillsamme, vegeterande och sökande
varelsen. Hon som vill dra sig undan larmet och striderna. Sökandet mot en
namnlös andlighet. Det är inte paradiset utan konturerna av en långsam och
tankfull sinnesstämning som Bodil Hedlund vill åt. En stilla fromhet bortom
religionerna och dess förkunnare. Bilderna tycks vara hämtade från evighetens
kammare. Från det bortvända som mäter ut avstånd mot den blankpolerade och
innehållslösa ytan.
Hedlund har också mycket riktigt skrivit följande rader i början på
sin konstnärskarriär för mer än 15 år sedan.
”Kanske har jag mött min gud i några få möten i livet med verk av
konstnärer som jag trott mig fullständigt se och förstå/ tänk att ge upphov
till bara ett enda sådant möte.../
En av målningarna befinner sig sannerligen i det djupaste blå. Denna
kulör som inrymmer både svärta, längtan och skönhet. Blå himlen blues sjöng
en gång punkikonen Thåström med en stämma slipad av sandpapper.
”Jag älskar skuggan på Blå himlen bar.
Jag går dit och dör en bit, en bit varje dag.
Där dansar oskulden som glittrande guld,
bland trasiga hjärtan dränkta i skuld.”
Bodil Hedlund kommer från Östersund men bor och verkar i Stockholm
sedan mer än 30 år. Hon har haft ett 70-tal separatutställningar i Sverige
och utomlands. Hedlund finns representerad i en rad offentliga sammanhang.
ULF LUNDÉN
Recension i Uppsala Nya Tidning, UNT 1 februari 1997
Stycken av kvinnligt liv
Erfarenheter av liv
tar gestalt i Bodil Hedlunds svindlande utställning av målningar, som nu
visas på Galleri Smedhamre i Uppsala. Hedlund är Evert Lundquists like, men
hennes referenser är en kvinnas och hennes måleri har en subtil dimension som
saknas i Lundquists rustika manlighet, skriver Cristina Karlstam.
Den vita koppen heter en målning av Evert Lundquist från 1972. Ett enkelt
vardagsting, en kopp, ställd som solitär i ett flerskiktat färglandskap. En
fysisk form som samtidigt sublimerats, som vore den det dyrbaraste man sett.
Bilden av Lundquist träder fram på den inre näthinnan vid mötet med Bodil
Hedlunds målning Antydd vit, som ingår i hennes nya, bedövande starka
utställning hos Galleri Smedhamre. Likheterna mellan de båda målarnas verk är
påfallande, associationerna till Lundquist tycks nästan alltför självklara.
Ändå finns där en skillnad som tycks mig alldeles avgörande. Mot Lundquists
kroppsliga vardaglighet står Hedlunds nästan andliga mystik. Antydd vit är
ingen vardagsvara som lyfts upp till konst av en målares trollstav. Bodil
Hedlund tycks börja från rakt motsatt håll. Ur en existentiell
erfarenhet hämtar hon sitt språk, som
i bild gestaltas i tidlösa former som krukor, urnor, fat. Färgen bär den
flerskiktade livserfarenhetens hela rikedom, formen berättar om mänskliga
erfarenheter som öppenhet, beredskap, sårbarhet.
Jag har alltid tänkt på Bodil Hedlunds måleri som mycket kvinnligt, rotat i
en kvinnoerfarenhet som inte ryms i Lundquists rustika manlighet. Vari denna
specifika kvalitet består har varit svårare att bestämma. Den nya
utställningen öppnar dörren mot just en sådan verklighet, som tidigare bara
anats men som nu får sitt explicita uttryck.
I en svit om fyra målningar sammanfattar Bodil Hedlund ett helt kvinnoliv,
sin egen mormors, men visualiserar också det som är grunden till hennes eget
liv. ”Vi präglas av erfarenheter inte bara i våra egna liv utan även av
sådant som tidigare generationer gått igenom” skriver konstnären i en
kommenterande text till de fyra målningarna.
Det är en svit målningar som handlar om bundenhet och frigörelse, om beroende
och självständighet, allt fokuserat kring den unga kvinnan i seklets början
som sedan blev Bodil Hedlunds mormor. I övriga målningar i sviten finns
knappt läsbara dokument ur denna kvinnas liv liksom tidstrogna kvinnoemblem som
korsetten, här benämnd livstycke med ett språkbruk som öppnar för nya
betydelser. Livstycke, ett stycke liv. Plötsligt faller ett nytt ljus över
Hedlunds övriga målningar av de öppna kärlen. I ljuset av de fyra
”livsmålningarna” får målningar som Ensam, Utsatt, Ogripbar sina nya
betydelser, blir till metaforer för mänskliga tillstånd och känslor. Den
svåruppnådda gemenskapen mellan två solitärer gestaltas i målningen Två
anade, den lika svåråtkomliga självkännedomen i Ogripbar.
Bodil Hedlunds målningar tycks framkallade från en långväga inre resa och
från avlägsna stycken av liv, specifika för konstnären och samtidigt
gemensamma för oss alla. Med färg på duk antar de kropp och gestalt, utan att
förlora sin sköra bräcklighet. Med minnen av liv handskas man varsamt, som
vore dessa brottstycken de värdefullaste ting som kan ägas.
Cristina Karlstam
Recension i Borås Tidning 26 oktober
2003. Utställning på Galleri Bacchus tillsammans med skulptören Inger
Weichselbaumer
Möte med mästarinnor
"..... Den här gången
är nog Bodil Hedlunds stadsvyer (imaginära och ofta fungerande lika bra upp
och nedvända) starkast, men även de allt läckrare faten och skålarna har
liknande drag av 'andliga avbilder' - jag tänker på Auerbachs tal om Balzacs
realism i Mimesis och orden om densamme i Nadars memoarer. Balzac lär ha
vägrat låta sig fotograferas därför att varje 'kropp bestod i sitt naturliga
tillstånd av en serie andliga avbilder lagrade på varann i oändlighet,
insvepta i oändligt tunna hinnor'. Han var var rädd att fotot skulle lägga
beslag på, lösgöra och förbruka ett av dessa lager i hans kropp.
Vare därmed sagt att även Bodil Hedlunds bilder har den karaktär av lösgjorda
hinnor av realitet, ett slags magik, kring de föremål som avbildats,
samtidigt som varje bilds egenskap av 'hinna' betonas med rispnings- eller
andra materialeffekter. Likaså är hennes behandling av färg och struktur
frigjord till egen effekt, till 'aggregat av utseenden som med rätt
fokusering kan blotta betydelseskikt i mängd' för att återigen apostrofera
Balzac. Skönhetsupplevelsen har ett drag av unicitet som ständigt öppnar för
nya tolkningar. ......Att det är två mästarinnor som Galleri Bacchus valt för
sitt 20-årsjubileum är uppenbart."
Rolf Haglund
Recension i
Nerikes Allehanda 23 april 2004 av utställning på Galleri Nord
Bilder med vacker efterklang
Efter sex år ställer
Bodil Hedlund åter ut i Örebro. Det är något att vara glad för. Att möta
hennes tekniskt skickliga och särpräglade måleri var och är en stark
upplevelse. Somligt känns igen, annat är nytt. Där finns fortfarande
'stilleben' med enkla skålar och krukor men också landskap.
En stadsform med tak och torn framträder i natten, sparsamt belyst av det
sista dagsljuset eller månen. Det är en vision eller en hägring av en stad.
Jag kommer att tänka på bibelns Sodom och Gomorra, för där finns något
dystert och ödesmättat eller är det tvärtom längtan?
Att det rör sig om en abstraktion och inte någon bestämd stad markeras med
blå linjer och stänk över bilderna. Lite tveksam är jag till mängden
variationer av samma motiv på utställningen.
Abstrakta men ändå innehållsrika är några vita målningar med spår av liv och
verksamhet. Stänk och plumpar, röda märken efter fingrar och ringar som efter
glas på ett gammalt bord antyder svunnen dramatik och tristess. Än mer
dramatisk känns den blodröda målningen Requiem.
Stilllebenmålningarna har en ljusare stämning. Föremålen liksom uppenbarar
sig ur luften eller kanske skulle man kalla det etern, det osynliga som man
förr trodde fyllde rymden.
Det känns som om konstnären fyller sina bildrum med någon okänd materia,
laddad med en energi som avslöjar sig i virvlande vita slöjor och stänk runt
tingen.I den stora målningen Mot ljuset samlar sig slöjorna till en vit dimma
som strömmar ut ur ett mörkt rum genom en ljus öppning. Det är nog fler än
jag som upplever något slags existentiellt eller andligt innehåll i den
målningen, men där finns inga pekpinnar eller bestämda utsagor.
Bodil Hedlund skapar bilder som, för att låna en musikalisk term, har en
lång och vacker efterklang. En fin avslutning på galleriets säsong.
Lena Asker
Recension i
Göteborgsposten 2004, av utställning tillsammans med Carl Johan De Geer,
Marianne Lindberg De Geer, Jarl Ingvarsson, Marie Capaldi, Johans Petterson
på Galleri Bacchus
Bildlandskap utan given karta
" ... Ett annat
bildspråk har Bodil Hedlund. Måleriet är fullt av mystik. Jordfärger lyses
upp av ett vitt och gråblått som skapar ljuset i verken. Landskap gestaltas
med antydningar. Varken plats eller tid låter sig bestämmas, vilket gör
miljöerna gåtfulla. Figurativa detaljer är lika eteriska som abstrakta
former. Hedlunds dova kolorit skiljer sig från ..."
Recension
i Jönköpings Tidning April 2001 av utställning på Galleri
Bergström
Spegling av en konstnärs kynne
Bodil Hedlund söker formen på ett annorlunda sätt. Hon låter skålar och
krukor växa fram i ett skiktmåleri som i huvudsak grundas på jordfärgerna med
vitt och dovt blått som ljusskapare. Jag frestas kalla hennes former käril
för det är något tidlöst, ålderdomligt i hennes målningar. Hennes käril är
öppet generösa och bjuder på sig själva utan förbehåll.
Det handlar inte om stilleben i gängse mening utan mer om ren form, ofta
endast antydd och som smälter samman med bakgrunden. Det är ett spännande
måleri som hon ytterligare utvecklar i stiliserade landskap, siluetter av
torn och hustak och punktvisa fläckar av ljus genom vitt och gult men i
övrigt mot en färgskala svarande mot hennes käril.
En helt annan sida visar hon i sina kompakta järnformer, jag tänker
omedelbart på strykjärn eller som form betraktad en slags avkapad och aningen
spetsad oval. Till skillnad från kärilen är det en tung form som står stadigt
på underlaget och ibland sjunker ner i detta men genom hennes teknik, skikt på
skikt, lager på lager, blir resultatet ett intressant motsatsförhållande
mellan det mycket tunga som liksom lättar och lyfter av egen kraft. En serie
silkscreen med familjefoto av ålderdomligt slag med symbolmättade föremål
kompletterar en sevärd utställning.
Maria Campbell
Recension i
Nerikes Allehanda av utställning på Konstfrämjandet i Örebro 1994
Nygammalt måleri
Jag och andra har under en
tid uppmärksammat och möjligen underblåst en ny riktning i svensk konst. Ja
alldeles ny kanske den inte är eftersom den till en del skulle utgöras av en
återkoppling till det traditionella måleriet. En nygammal riktning alltså,
det "nya" måleriet. Jag är långt ifrån ensam om att se denna
tendens i den unga konsten. Men det finns också gott om mothugg. I samma tid
som några tycker sig se en renässans för ett stillsamt och i väsentliga drag
traditionellt måleri så ser andra hur måleriet är en utdöende form av konst.
Det är förvissa inte första gången. Måleriet, ja konsten i stort har
dödförklarats många gånger nu genom konsthistorien. Stockholmskritikern
Lars-O Eriksson är bara en i raden av dödgrävarna.
Ändå rör hon sig. Konsten lever.
Ja, måleriet , detta urgamla konstuttryck, lever, rör sig, utvecklas till och
med. Men i enlighet med saenss natur, i största stillhet. Idag är måleriet en
ganska försynt och diskret verksamhet. Här är ett område inom konsten där
"small" fortfarande kan vara "beautiful" och där det
nedtonade avskalade och småformatiga uttrycket kan ha monumentala kvaliteter
och bjuda på svindlande skönheter.
På Konstfrämjandet i
Örebro ställer nu en god representant för detta nygamla måleri ut. Hon heter
Bodil Hedlund och har alldeles följdriktigt gjort en sparsmakad, anspråkslös
liten utställning.
Färgskalan är
lågmäld. Jordfärger med ett och annat inslag av lysande blått. Motivkretsen
är knappast eller storvulen: enkla kärl, krukor. Enkla stilleben, någon gång
öppningen mot ett landskap. Till synes inga livsfrågor, häftiga åtbörder
eller dold symbolik.
.....Naturligtvis
har varken Bodil Hedlund eller någon annan patent på detta motiv. Kärlet är
ett av de äldsta konstnärliga uttrycken och därför fyllt av möjligheter,
symboler och mänsklighet. Som konstnärligt motiv är det outtömligt.
Om de yttre motiven
hos Bodil Hedlund domineras av krukor så finns det ändå ett annat tydligt
spår i själva måleriet som är minst lika viktigt. Kanske är till och med
krukorna ett slags alibi för att med kraft kunna ägna sig åt detta andra. Jag
tänker på penseldragets egenvärde hos Bodil Hedlund. Hur hon i svepande men
exakta rörelser genomför något som kanske kan jämföras med japansk kaligrafi.
Visst är en krukas kant en kant men den är också ett hisnande penseldrag, ett
äventyr i sig.
Jag tycker synd om
dem som resonerat sig in i en sådan position att de finner det omöjligt att
se sådant. Oavsett vad de säger så inte är måleriet dött inte.
Peter Ekström
|